Trött men nöjd

Första jobbdagen var en succé! Det är det här jobbet jag drömt om så länge och nu får jag äntligen göra det. Det känns ganska otroligt. Jag var nog lite nervös idag, men samtidigt kände jag att jag KAN göra det här och jag KAN tackla utmaningarna. Jei!! Jag har helt himmelens massor jobb, men månne det inte skall bli bra. Jag har svårt att förstå att jag är den jag är i dagsläget, då jag tänker tillbaka på hur jag mådde för 6 månader sedan... Den här tjejen sku aldrig i livet ha vågat anta denhär jobbutmaningen för 6 månader sen. Hon vågade inte anta något alls, inte ens att värma lunch i mikro. Mysli med yoghurt åt jag typ tre gånger per dag. Seriöst, är jag faktiskt samma person? Synd att jag ska vara så stor nuförtiden, jag ser ju sämre ut fast jag mår bättre. Men who cares, på mitt jobb har det i alla fall ingen skillnad om jag är stor eller liten. Det som räknas är hurdan jag är som person - vilken tur!

Nu är nog batterierna helt tomma och jag får säga tack och godnatt.

Det går bara att komma vidare...

Lite nervös!

Ja nu börjar jag nog bli verkligt nervös inför jobbstarten imorgon! Fast jag vet att det kommer att gå bra, det är jag säker på. Men ändå, tänk om nån ser på mig att jag varit deppig och sjukskriven det senaste året? Tänk om nån tycker att jag är helt borta? Jag är osäker på om jag kommer att ha lätt att sätta mig in i mina nya jobbuppgifter, eller om tempot kommer att vara för högt. Fast jag tror nog att tempot kommer att vara lagom. Men ändå. Så jag stressar. Äh, det skall väl nog gå bra. Bara jag kommer mig i säng i tid, och upp i tid. Och ja, jag ska klara det helt själv! Mitt ex ringer och säger åt mig att gå i säng, och så ska han ringa på morgonen och se till att jag stiger upp. Jag tycker det blev en bra lösning.

Nej nu ska jag kolla att kläderna jag valt att ha på mig imorgon är alla i ordning, ta ut hunden, duscha, packa väskan och det där. Månne det nu int blir bra :) Fast håll gärna tummarna!

Vad allt beror på och ändå bara fortsätter det

Igår var jag på lunch hos min familj. Därav det korta inlägget igår. Jag var SÅ arg, irriterad och stressad resten av dagen att jag kunde inte formulera mig vettigt, fast jag försökte. Min familj tar helt enkelt musten ur mig. Jag känner mig alltid som om jag var på ett polisförhör då jag talar med dem. Min mamma frågar ut mig om precis allt jag gör. Jag försöker svara undvikande, jag försöker dölja det mesta jag gör, för det är något i hennes sätt som får mig att avsky det där. Hon har helt enkelt inga vänner, ingen hobby och inget jobb, vilket gör att hon lägger ner alldeles för mycket tankeverksamhet på mig och mitt ex. Hon vill veta exakt vad jag gör när och vad mitt ex gör. "Har du talat med X idag?", "Kanske han kommer på kaffe till dig idag?", "Skall han på jobbresa i nästa vecka?", "Vart ska han resa?", "Vad säger hans föräldrar nu när han har flyttat ut?", "Har du talat med hans mamma?", "Talar han med sin mamma ofta?", "Vad gör han på veckoslutet?" och så vidare... Men det värsta är ändå när hon kommer igång med fraser som "Vem av er var det riktigt som ville att han skulle flytta ut?", "Vill X ännu försöka?", "Jag tror int X ville flytta ut", "Jag tror X vill ännu vara tillsammans". Och fastän jag svarar att det var ett gemensamt beslut, så frågar hon dessa frågor var och varannan dag. Höjden var ändå för en vecka sedan då diskussionen gick till såhär:

M: Vem av er var det som ville att X skulle flytta ut?
Lydia: Jag har ju sagt att det var ett gemensamt beslut.
M: Men jag tror int riktigt på det där. Nåndera måste ju ha tagit initiativet. Vem var det?
Lydia: Som jag sade, det var ett gemensamt beslut.
M: Alltså var det du.
Lydia: Nej det sade jag inte.
M: Jag tycker det är så konstigt. Hur ska - jag menar, du klarar ju dig ändå alltid- men hur ska X klara sig?
Och DÄR gick mina nerver!!!

Jo tack, jag klarar mig alltid. Jag har varit deprimerad jag vet int hur länge, sjukskriven ett år, har två överdosepisoder i bagaget och en knäpp familj att klara av. X har inget av det där, han mår helt bra och har en mycket stödjande och trevlig familj. Hela min depression beror på att jag känner att jag aldrig blivit sedd, att jag alltid känt mig utanför i min egen familj, att jag alltid sist och slutligen varit ensam och fått klara av allt själv. Dom känner inte mig och dom vet inte alls vad jag varit med om. Och fast hur många gånger jag förklarat det här till mina föräldrar så går det inte hem. Inte ens nu förstår de vad de gör till mig.

Mitt ex och jag visste båda att det svåraste i vår separation blir för mig att klara av min familj. Det senaste året har jag mycket få gånger träffat dem utan X. Jag har helt enkelt använt honom som en sköld mot min familj. Men jag kunde ju inte fortsätta äktenskapet bara för att jag inte klarar av att umgås med min familj ensam! Så nu försöker jag bara klara av dem på egen hand, så gott jag kan. Det börjar luta mot att jag måste bryta med dem helt, men jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner redan att jag inte har någon familj, så hur skulle det kännas sen? Jo, jag minns hur det kändes när jag flyttat hemifrån. Det var väl därför jag gifte mig som så ung, jag bara ville så jättegärna ha en familj att höra till. Den här gången måste jag vara bättre och lära mig att klara mig helt själv.

Så går en dag...

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
(Jonas Gardell)

Up and awake!

Kl. 6 imorse har jag stigit upp! Klockan sex! Jag lovade mig själv att de resterande dagarna före jobbstarten så måste jag vara hemma senast kl. 22, för att då ta insomningsmedicin så att jag går och lägger mig kl. 23. Så igår kväll gjorde jag det, och det lyckades ju!

Exet har lovat komma och sova på soffan natten sö-må, men jag tänker att om det här nu fortsätter lika bra så behöver jag nog honom inte. Det skulle kännas som en liten seger, faktiskt!

"Humaniora och livsåskådning"

Jag registrerade bloggen på bloggtoppen.fi. Bloggen finns nu där i kategorin "humaniora och livsåskådning". Varför? Jag hittade ingen annan mer passande kategori. Kategorin "vardagsbetraktelser" kändes alltför ytligt och jag vill ändå fokusera på psykologi och lite religion också. Religion? kanske ni undrar. Ja det är så att jag är kristen, ifall det nu har skillnad för någon. Jag tror, ber och går ibland på kristna möten. Det här har varit en mycket lång process och jag har haft många perioder då jag tvivlat, men inte nu längre. Det senaste halvåret har jag som en sista lösning på mina problem bett, och fick jag inte sen drömjobbet hos drömarbetsgivaren med start vid exakt rätt tidpunkt? Och jag behövde inte ens leta efter jobb värst länge innan det dök upp. Det kan inte vara en slump längre. Jag bad också om att Gud skulle vägleda mig i mitt förhållande, och gjorde han inte det? Han till och med fixade en prima lägenhet till exet på det mest optimala stället till en låg hyra. Saker och ting har ordnat sig på de mest märkliga sätt. I dagsläget är jag äntligen säker, och det är en jätteskön känsla. Jag VET att jag är i Guds händer.

Jag är ändå väldigt privat med min tro och jag förstår också mycket väl människor som inte tror och som känner att det är väldigt främmande. Jag talar nästan aldrig med mina vänner om trosfrågor, kanske jag ännu har lite väl dåligt självförtroende för att börja diskutera det. Men såhär är det alltså, och jag kände att jag vill säga det högt här på bloggen, eftersom jag inte kan göra det någon annanstans. Kanske det kan komma ett inlägg om tro nu och då, vem vet vad den här bloggen utvecklar sig till :)