Nyårslöftet

Ifall du inte ännu vet vad du skall lova dig själv som nyårslöfte så är här ett förslag ;)

Våga bli den du vill vara.

Gott Nytt År 2012!

För ett år sedan firade jag ett fabulöst nyår på Manhattan, mitt i Times Square var jag på sju rätters middag i en restaurang med två Michelinstjärnor tillsammans med min man. I år firar jag nyår ensam hemma i Helsingfors med min hund. Min man och jag har nyss separerat, i veckan skickade vi in vår ansökan om skilsmässa. Är jag ledsen? Mitt ärliga svar är nej.

Visst skulle det vara kul att vara i NYC igen, men just nu vet jag att jag måste vara här. Min depression beror långt på min uppväxt och min relation till min barndomsfamilj, och jag lärde mig under den tid jag bodde i USA att hur långt jag än far från dem, så hänger problemen alltid med mig. Det är en sån kliché, men det mest beskrivande: "You can run, but you can't hide". Så nu är min plats att vara här i Helsingfors, var min familj också finns, och bearbeta problemen i terapi. Under det här året har jag i många omgångar försökt konfrontera mina föräldrar, försökt få dem att förstå vad de gjort och fortfarande gör till mig, men det går inte hem. Jag är elak och otacksam, enligt dem. Och enligt dem är de perfekta föräldrar. Till slut har jag nu börjat inse att det är såhär de alltid har varit, och går inget hem hos dem så är det väl bara att försöka börja ignorera deras beteende och helt enkelt sluta bry mig om vad de säger och gör. Men det är mycket mycket svårt.

Jag var faktiskt väldigt rädd för att komma hem från USA, jag ville det inte alls, för jag kände att då är jag här igen med alla problem och utan stöd. I USA kunde jag ändå på nåt plan stänga bort min familj, eftersom de inte kunde vara i kontakt så mycket per telefon pga tidsskillnaden. Det var skönt. För exakt ett år sedan visste egentligen inte mina vänner här i Finland så mycket om mig som de trodde faktiskt. Men det har ändrat mycket sen jag kom hem från USA. Jag hade alltid hållit en perfekt fasad utåt, alltid varit glad, energisk, organiserad och min familj verkade vara en riktigt trevlig kärnfamilj. Utåt alltså. Under året som gått har jag allt mer börjat berätta för mina närmaste vänner hur allt egentligen står till, och hur svårt jag haft och har det. Till en början var det jättesvårt att tala så allvarliga saker med mina vänner. De är sådana snälla flickor att jag kände att jag krossade hela deras världsbild då jag avslöjade hur allt står till. Men jag var tvungen att börja tala ut. Jag brast ihop ganska snart efter att jag kom hem från USA och tappade all livslust och motivation till att göra någonting. Så blev jag sjukledig, började i terapi och började äntligen prata. Och sedan dess har jag pratat, pratat och pratat. Och ju mer jag pratar i terapin, desto lättare har det blivit för mig att anförtro mig till mina närmaste vänner. För jag har insett att om jag inte kan stödja mig på min familj så måste jag bygga upp ett stöd av mina vänner.

Mina föräldrar har inga vänner och för dem är det alltid mycket viktigt med fasaden. Det viktigaste är att folk tänker gott om en och att allt ser bra ut utåt. Under hela min uppväxt har jag gjort som de lärt mig, till den dag jag insett att det går ju inte! Man kan inte bara leva ett fasadliv, för vad finns egentligen kvar om allt bara är fasad. Om man bara är en fasad då man umgås med vänner, så har man ju inga riktiga vänskaper. Så under året som gått har jag helt enkelt varit tvungen att sätta mina vänskaper på prov, jag helt enkelt måste berätta hur allt är, och sedan väntade jag med spänning på reaktionerna. Och mina vänner har reagerat förvånansvärt bra. Visst har de blivit något förvånade, chockerade, vissa har börjat gråta till och med, men de har alla varit där för mig på olika sätt. Vissa har haft lättare än andra att försöka sätta sig in i min situation, men de är ändå alla där, och det är huvudsaken. Och då de visste hur svårt jag hade det, så började jag också få ett stöd av dem, ett annorlunda stöd än vad jag fått tidigare. Jag är väl ändå en såndär som alltid är duktig och klarar allt, en person som man lätt tar för att vara självständig med ett gott självförtroende. Men nu vet de bättre var jag står. Hela den här processen innebär att jag kommit mina vänner mycket närmare och vänskaperna har blivit djupare.

I dagsläget vet jag att jag har goda vänner att vända mig till om jag behöver stöd. Det visste jag inte förr. Därför känns det inte heller illa alls att vara ensam nu på nyårsafton. För jag vet att jag har vänner som bryr sig, och då är jag aldrig helt ensam. De facto tycker jag faktiskt det är riktigt skönt att fira ett lugnt nyår hemma med hunden. Min man flyttade nyligen ut från vårt hem och det har varit en ganska stressig förändring. Det ÄR hemskt att han flyttat ut och att vårt äktenskap är slut, men samtidigt en lättnad. För jag har äntligen kunnat erkänna vad vårt äktenskap är och inte är, och jag vet att det här var det rätta beslutet. Min man var mitt största stöd i livet, men det är dags att gå vidare. Det är en komplicerad historia men i korta ordalag kan jag säga att jag vet att jag aldrig kan göra honom helt lycklig, och han kommer inte att kunna göra mig lycklig. Han är min bästa vän, ännu åtminstone, men i dagsläget har jag också andra vänner som jag kan prata med. Så nu är det dags att gå vidare.

Jag lyfter en skål för år 2012 och hoppas det kommer att bli ett fantastiskt år för oss alla, och att den här bloggen utvecklar sig till något som kan vara till hjälp där ute. Jag är alltid lite orolig kvällar som denna, rädd för att det skall hända något, att någon skall göra något dumt. Så var försiktiga alla, och kom ihåg att allt kan bara bli bättre!

Nu suddas 2011 ut till ett minne blott, och in träder 2012 med oskrivna blad.

Man får väl skratta fast man är deppig?

Min psykiater påminde mig då jag var sjukledig om att jag också får ha roligt. Det tyckte jag var skönt att höra. För dittills hade jag alltid haft dåligt samvete varje gång jag njutit av livet, för visst fanns det sådana små stunder också under året som gick. De gånger jag skrattade och tyckte allt kändes ok, så fick jag genast dåligt samvete och beskyllde mig själv en massa, "Om du kan skratta är du frisk, gå och jobba" eller "Sluta skratta, du har inget att vara glad över". Men jo, det är alltså helt okej att vara glad, det är ju riktigt fint om man har glada stunder! För då kan man ju fundera vidare på vad det var som gjorde en glad och om det är något man kunde göra oftare på något vis. Min psykiater rådde mig att göra sånt jag tycker om, gå ut på promenader, ta hand om mitt psykofysiska jag och göra sådant jag njuter av. "Gå fast på en keramikkurs eller nåt om du har lust", sade hon. Så jag gjorde det. Mer om det en annan gång.

Dagens skratt kommer här:

Min relation till depressionen

Det som varit allra jobbigast för mig under det senaste året har varit min relation till vardagen. Då alla andra i ens omgivning jobbar på, byter jobb, gifter sig, väntar barn, föder barn, flyttar osv. så är det jättetungt då ens eget liv står totalt stilla. Det är ju klart att jag VILL allt det där, jag vill också ha ett jobb att gå till, bilda familj, resa och sånt, men det går inte då man är deprimerad. Eller visst går det att göra vissa saker, men att jobba och bilda familj är näst intill omöjligt. Men det är ju klart att jag VILL ha ett betydelsefullt liv.

De som inte visste att jag var sjukledig pga depression fick ta del av min roll som "Lyckliga Lydia", en person som var nöjd med livet och inte hade något särskilt för sig. Om någon frågade vad jag gjorde så sade jag att jag letade jobb och skrev på min master's. Den här rollen var det vissa gånger lättare att ta på mig än andra. Oftast gick det jättebra, och jag blev en hejare på att fråga ingående frågor om den andra personens jobb, familj och dylikt. Men ibland tog det bara emot för mycket att ljuga, det helt enkelt gick inte att måla upp hela den där fasaden och prata om väder och vind. Så det hände sig att jag ibland helt enkelt berättade sanningen. Att jag var sjukskriven pga depression. Boom, en bomb föll ner och det blev först lite pinsamt tyst. Detta erkännande möttes ändå ganska bra av mänskorna i min omgivning, men oftast visste de inte vad de skulle säga. Vad säger man till någon som berättar att den är sjukskriven pga depression?

I dagens läge har jag mycket lättare att berätta för människor att jag varit sjukskriven pga depression i ett år. Men nu mår jag redan mycket bättre och skall snart börja jobba igen, så det går liksom att släta över det. Och nu kan vänner säga "Vad tråkigt, men vad bra att du mår bättre nu". Mycket lättare att liksom gå vidare i diskussionen. Jag har vid det här skedet, tack vare framgångrik terapi, bildat mig ett bättre självförtroende jämfört med hur det var för ett år sedan. Jag vågar säga saker, liksom utmana den jag talar med genom att berätta om min depression och förvänta mig ett vettigt svar. De som tycker jag är konstig så tror jag faktiskt att har stora problem med sig själv och har inte kommit så långt att de skulle kunna erkänna det. För alla mänskor går igenom vissa kriser i sina liv, det är oundvikligt. En depression är egentligen inget märkvärdigt. Alla mänskor ställs vid något skede mot väggen och kan inte komma undan det att de mår dåligt. Jag tror alla mänskor upplever något slag av depression en eller flera gånger i sina liv. Hur allvarlig depressionen blir beror på omständigheterna och vilka verktyg som personen fått med sig i uppväxten för att kunna tackla en sådan livssituation. Och allra viktigast är vännerna - har man inget skyddsnät att stödja sig mot så är allting mycket svårare.

Varför en blogg?

Att starta en blogg har länge varit i mina tankar, och just idag kändes det som den rätta stunden att göra det. Eftersom jag bestämt mig för att bloggen helt kommer att gå under min alias Lydia, så kommer jag inte att marknadsföra den aktivt. Du som hittat hit och läser det här, är kanske i samma livssituation som jag är just nu, eller i någon motsvarande situation. Jag hoppas att du får något ut av bloggen och att den väcker tankar hos dig.

Jag är själv en 25+ år gammal tjej som har varit deprimerad en längre tid. Jag vet inte exakt när allt började, men det har samlats allt mer negativt med åren och jag har kämpat för mig själv, sökt hjälp imellanåt, men egentligen inte fått det jag behövt, fortsatt kämpa - ända tills för ett drygt år sedan, då min depression blev mer akut pga en rad händelser. Det har tagit en väldigt lång tid för mig att ens kunna sätta fingret på problemet, men med lite hjälp så börjar det bli allt mer tydligt för mig.

Orsaken till att jag vill blogga är den, att jag vet att det finns många fler där ute som mår dåligt, men vill börja må bättre. Det är en trend att man bara ska blogga om roliga och ytliga saker, lägga upp foton på sin lunch, dagens outfit m.m., och jag känner att det finns mer än så som man kan dela med sig av i en blogg. Ytlgit kan vara roligt en stund, men andra - som jag - kan få mer ut av att få dela med sig och fundera tillsammans på livsöden. Ensamma mamman på ensamma.ratata.fi väckte mina tankar om att det finns andra i min situation, andra som tycker om att skriva och som känner att de kommer framåt genom att skriva, och som på sätt och vis vill vara sociala även i svåra livssituationer. Såklart vill man ändå inte lägga ut all information om sig själv, då det är så privata saker man behandlar i en mer allvarlig blogg, och även jag har därför tagit mig till att använda en alias.

Jag känner att jag varit ordentligt på botten några gånger, men att jag är klart påväg uppåt nu. Det har varit några avgörande vägskäl som jag mött, där jag varit tvungen att stanna upp och tänka efter ordentligt: vart är jag påväg?, vart vill jag vara påväg? och hur ska jag komma dit jag vill? Jag har kommit fram till att det jag söker är lycka, att just JAG är lycklig. Jag orkar inte längre tänka på vad andra tänker och vill, utan känner att alla måste i någon mån ta ansvar för sin egen lycka och det kan ingen annan göra i ens ställe. Ett lyckligt liv händer inte bara tursamma mänskor, utan man måste själv arbeta för att vara lycklig. Jag känner att jag är en bit påväg, men det finns ännu en massa att ta itu med. Sist och slutligen når man ju målet först då döden kommer emot, tills dess är livet en väg som fortsätter och fortsätter.

Den här bloggen handlar helt enkelt om min väg för att finna lycka.