Första jobbdagen var en succé! Det är det här jobbet jag drömt om så länge och nu får jag äntligen göra det. Det känns ganska otroligt. Jag var nog lite nervös idag, men samtidigt kände jag att jag KAN göra det här och jag KAN tackla utmaningarna. Jei!! Jag har helt himmelens massor jobb, men månne det inte skall bli bra. Jag har svårt att förstå att jag är den jag är i dagsläget, då jag tänker tillbaka på hur jag mådde för 6 månader sedan... Den här tjejen sku aldrig i livet ha vågat anta denhär jobbutmaningen för 6 månader sen. Hon vågade inte anta något alls, inte ens att värma lunch i mikro. Mysli med yoghurt åt jag typ tre gånger per dag. Seriöst, är jag faktiskt samma person? Synd att jag ska vara så stor nuförtiden, jag ser ju sämre ut fast jag mår bättre. Men who cares, på mitt jobb har det i alla fall ingen skillnad om jag är stor eller liten. Det som räknas är hurdan jag är som person - vilken tur!
Nu är nog batterierna helt tomma och jag får säga tack och godnatt.
måndag 9 januari 2012
söndag 8 januari 2012
Lite nervös!
Ja nu börjar jag nog bli verkligt nervös inför jobbstarten imorgon! Fast jag vet att det kommer att gå bra, det är jag säker på. Men ändå, tänk om nån ser på mig att jag varit deppig och sjukskriven det senaste året? Tänk om nån tycker att jag är helt borta? Jag är osäker på om jag kommer att ha lätt att sätta mig in i mina nya jobbuppgifter, eller om tempot kommer att vara för högt. Fast jag tror nog att tempot kommer att vara lagom. Men ändå. Så jag stressar. Äh, det skall väl nog gå bra. Bara jag kommer mig i säng i tid, och upp i tid. Och ja, jag ska klara det helt själv! Mitt ex ringer och säger åt mig att gå i säng, och så ska han ringa på morgonen och se till att jag stiger upp. Jag tycker det blev en bra lösning.
Nej nu ska jag kolla att kläderna jag valt att ha på mig imorgon är alla i ordning, ta ut hunden, duscha, packa väskan och det där. Månne det nu int blir bra :) Fast håll gärna tummarna!
Nej nu ska jag kolla att kläderna jag valt att ha på mig imorgon är alla i ordning, ta ut hunden, duscha, packa väskan och det där. Månne det nu int blir bra :) Fast håll gärna tummarna!
lördag 7 januari 2012
Vad allt beror på och ändå bara fortsätter det
Igår var jag på lunch hos min familj. Därav det korta inlägget igår. Jag var SÅ arg, irriterad och stressad resten av dagen att jag kunde inte formulera mig vettigt, fast jag försökte. Min familj tar helt enkelt musten ur mig. Jag känner mig alltid som om jag var på ett polisförhör då jag talar med dem. Min mamma frågar ut mig om precis allt jag gör. Jag försöker svara undvikande, jag försöker dölja det mesta jag gör, för det är något i hennes sätt som får mig att avsky det där. Hon har helt enkelt inga vänner, ingen hobby och inget jobb, vilket gör att hon lägger ner alldeles för mycket tankeverksamhet på mig och mitt ex. Hon vill veta exakt vad jag gör när och vad mitt ex gör. "Har du talat med X idag?", "Kanske han kommer på kaffe till dig idag?", "Skall han på jobbresa i nästa vecka?", "Vart ska han resa?", "Vad säger hans föräldrar nu när han har flyttat ut?", "Har du talat med hans mamma?", "Talar han med sin mamma ofta?", "Vad gör han på veckoslutet?" och så vidare... Men det värsta är ändå när hon kommer igång med fraser som "Vem av er var det riktigt som ville att han skulle flytta ut?", "Vill X ännu försöka?", "Jag tror int X ville flytta ut", "Jag tror X vill ännu vara tillsammans". Och fastän jag svarar att det var ett gemensamt beslut, så frågar hon dessa frågor var och varannan dag. Höjden var ändå för en vecka sedan då diskussionen gick till såhär:
M: Vem av er var det som ville att X skulle flytta ut?
Lydia: Jag har ju sagt att det var ett gemensamt beslut.
M: Men jag tror int riktigt på det där. Nåndera måste ju ha tagit initiativet. Vem var det?
Lydia: Som jag sade, det var ett gemensamt beslut.
M: Alltså var det du.
Lydia: Nej det sade jag inte.
M: Jag tycker det är så konstigt. Hur ska - jag menar, du klarar ju dig ändå alltid- men hur ska X klara sig?
Och DÄR gick mina nerver!!!
Jo tack, jag klarar mig alltid. Jag har varit deprimerad jag vet int hur länge, sjukskriven ett år, har två överdosepisoder i bagaget och en knäpp familj att klara av. X har inget av det där, han mår helt bra och har en mycket stödjande och trevlig familj. Hela min depression beror på att jag känner att jag aldrig blivit sedd, att jag alltid känt mig utanför i min egen familj, att jag alltid sist och slutligen varit ensam och fått klara av allt själv. Dom känner inte mig och dom vet inte alls vad jag varit med om. Och fast hur många gånger jag förklarat det här till mina föräldrar så går det inte hem. Inte ens nu förstår de vad de gör till mig.
Mitt ex och jag visste båda att det svåraste i vår separation blir för mig att klara av min familj. Det senaste året har jag mycket få gånger träffat dem utan X. Jag har helt enkelt använt honom som en sköld mot min familj. Men jag kunde ju inte fortsätta äktenskapet bara för att jag inte klarar av att umgås med min familj ensam! Så nu försöker jag bara klara av dem på egen hand, så gott jag kan. Det börjar luta mot att jag måste bryta med dem helt, men jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner redan att jag inte har någon familj, så hur skulle det kännas sen? Jo, jag minns hur det kändes när jag flyttat hemifrån. Det var väl därför jag gifte mig som så ung, jag bara ville så jättegärna ha en familj att höra till. Den här gången måste jag vara bättre och lära mig att klara mig helt själv.
M: Vem av er var det som ville att X skulle flytta ut?
Lydia: Jag har ju sagt att det var ett gemensamt beslut.
M: Men jag tror int riktigt på det där. Nåndera måste ju ha tagit initiativet. Vem var det?
Lydia: Som jag sade, det var ett gemensamt beslut.
M: Alltså var det du.
Lydia: Nej det sade jag inte.
M: Jag tycker det är så konstigt. Hur ska - jag menar, du klarar ju dig ändå alltid- men hur ska X klara sig?
Och DÄR gick mina nerver!!!
Jo tack, jag klarar mig alltid. Jag har varit deprimerad jag vet int hur länge, sjukskriven ett år, har två överdosepisoder i bagaget och en knäpp familj att klara av. X har inget av det där, han mår helt bra och har en mycket stödjande och trevlig familj. Hela min depression beror på att jag känner att jag aldrig blivit sedd, att jag alltid känt mig utanför i min egen familj, att jag alltid sist och slutligen varit ensam och fått klara av allt själv. Dom känner inte mig och dom vet inte alls vad jag varit med om. Och fast hur många gånger jag förklarat det här till mina föräldrar så går det inte hem. Inte ens nu förstår de vad de gör till mig.
Mitt ex och jag visste båda att det svåraste i vår separation blir för mig att klara av min familj. Det senaste året har jag mycket få gånger träffat dem utan X. Jag har helt enkelt använt honom som en sköld mot min familj. Men jag kunde ju inte fortsätta äktenskapet bara för att jag inte klarar av att umgås med min familj ensam! Så nu försöker jag bara klara av dem på egen hand, så gott jag kan. Det börjar luta mot att jag måste bryta med dem helt, men jag vet inte om jag klarar av det. Jag känner redan att jag inte har någon familj, så hur skulle det kännas sen? Jo, jag minns hur det kändes när jag flyttat hemifrån. Det var väl därför jag gifte mig som så ung, jag bara ville så jättegärna ha en familj att höra till. Den här gången måste jag vara bättre och lära mig att klara mig helt själv.
fredag 6 januari 2012
Up and awake!
Kl. 6 imorse har jag stigit upp! Klockan sex! Jag lovade mig själv att de resterande dagarna före jobbstarten så måste jag vara hemma senast kl. 22, för att då ta insomningsmedicin så att jag går och lägger mig kl. 23. Så igår kväll gjorde jag det, och det lyckades ju!
Exet har lovat komma och sova på soffan natten sö-må, men jag tänker att om det här nu fortsätter lika bra så behöver jag nog honom inte. Det skulle kännas som en liten seger, faktiskt!
torsdag 5 januari 2012
"Humaniora och livsåskådning"
Jag registrerade bloggen på bloggtoppen.fi. Bloggen finns nu där i kategorin "humaniora och livsåskådning". Varför? Jag hittade ingen annan mer passande kategori. Kategorin "vardagsbetraktelser" kändes alltför ytligt och jag vill ändå fokusera på psykologi och lite religion också. Religion? kanske ni undrar. Ja det är så att jag är kristen, ifall det nu har skillnad för någon. Jag tror, ber och går ibland på kristna möten. Det här har varit en mycket lång process och jag har haft många perioder då jag tvivlat, men inte nu längre. Det senaste halvåret har jag som en sista lösning på mina problem bett, och fick jag inte sen drömjobbet hos drömarbetsgivaren med start vid exakt rätt tidpunkt? Och jag behövde inte ens leta efter jobb värst länge innan det dök upp. Det kan inte vara en slump längre. Jag bad också om att Gud skulle vägleda mig i mitt förhållande, och gjorde han inte det? Han till och med fixade en prima lägenhet till exet på det mest optimala stället till en låg hyra. Saker och ting har ordnat sig på de mest märkliga sätt. I dagsläget är jag äntligen säker, och det är en jätteskön känsla. Jag VET att jag är i Guds händer.
Jag är ändå väldigt privat med min tro och jag förstår också mycket väl människor som inte tror och som känner att det är väldigt främmande. Jag talar nästan aldrig med mina vänner om trosfrågor, kanske jag ännu har lite väl dåligt självförtroende för att börja diskutera det. Men såhär är det alltså, och jag kände att jag vill säga det högt här på bloggen, eftersom jag inte kan göra det någon annanstans. Kanske det kan komma ett inlägg om tro nu och då, vem vet vad den här bloggen utvecklar sig till :)
Jag är ändå väldigt privat med min tro och jag förstår också mycket väl människor som inte tror och som känner att det är väldigt främmande. Jag talar nästan aldrig med mina vänner om trosfrågor, kanske jag ännu har lite väl dåligt självförtroende för att börja diskutera det. Men såhär är det alltså, och jag kände att jag vill säga det högt här på bloggen, eftersom jag inte kan göra det någon annanstans. Kanske det kan komma ett inlägg om tro nu och då, vem vet vad den här bloggen utvecklar sig till :)
Vid liv och vaken
...men har en dygnsrytm som är helt uppåt skogen. Jag börjar bli lite nervös inför jobbstarten, HUR i fridens namn ska jag komma mig upp kl. 6.15 på måndag? Idag vaknade jag kl. 9 och var urtrött, så jag sov gladeligen vidare till halv elva. Äsch äsch, så har det varit alla morgnar denna vecka.
Men, om gårdagens stressmoment: det var alltså så att ett par vänner som bor långt borta och som jag träffar mycket sällan kom på blixtvisit till storstan och jag bjöd såklart dem hem till mig på middag. Och i min snällhet bjöd jag mitt ex, dvs den man jag ännu är gift med, in för middagen också. Jag fick veta klockan halv tolv att vännerna var påväg och då satt jag hemma i pyjamas med tanken om att gå i duschen snaaart. Så fick jag snabbt svänga ihop en middagsmeny i huvudet, vilket inte var helt lätt, för jag är usel på att laga mat. Så ringde jag mitt ex (okej, jag hoppades också lite att han skulle hjälpa mig med maten, eftersom han råkar vara duktig i köket) som gärna ville komma på "parmiddag" han känner ju också dehär vännerna, vi gnabbades lite då han kom underfund med att jag kanske mest bjöd honom för att hjälpa med maten, hehhe, men till slut blev vi sams igen. Så krisade jag lite här hemma hur jag skulle hinna fixa mig själv "ihop" (duscha, klä på mig, sminka, ut med hunden, äta etc.), gå på terapi, handla, fixa lite hemma och ställa igång i köket inför middagen samt undvika att börja stormgräla med exet. Till slut gick allt ganska bra faktiskt och vi hade en riktigt rolig kväll med våra vänner, men lite konstigt kändes det ju med en parmiddag med mitt ex. Dehär vännerna visste alltså inte om förrän igår att min man flyttat ut, så det blev lite förklarande och sånt. Puuuust! Men, allt gick bra och det var kul att träffa dem. Men jag gör nog aldrig, aldrig om det här. Hädanefter så får kompisar i par komma på middag med singel-jag, även om det kan kännas lite konstigt till en början och jag kanske tappar lite hår då jag försöker fixa ihop en middag med mina usla kökstalanger. Jag är ju så van att vara ett par, en fru, att jag har inte ännu riktigt hittat mitt nya jag. Parmiddag utan ett par känns verkligen konstigt.
Så ville jag int helt att mina vänner skulle veta allt, eller jag kunde ju int heller säga något om hur tungt det varit, då mitt ex var med. Så det var lite av en fasad, gaaaaah! Nu är jag mentalt ganska slut, men det är helt okej. I alla fall har jag lyckats klä på mig redan innan kl. 12, wuhuuu. Men jag börjar vara ordentligt rädd att jag försover mig totalt på måndagen. Hur i fridens namn ska jag dyka in i den nya dygnsrytmen? Och hur ska jag hinna fixa allt här på morgonen på egen hand innan jag ska på första jobbdagen?
En reservplan börjar ta form i mitt huvud. Jag tror jag måst fråga mitt ex om han kan komma och sova på soffan sö-må-natten och se till att jag lägger mig i tid, stiger upp i tid och hjälper med hunden på morgonen, så jag i fred får stressa över hur jag ska se ut första jobbdagen. Jag känner liksom att jag måst dra på mig nånslags "kostym" och "mask", så att ingen bara märker att jag vara sjukskriven ett år pga depression och hur nervös jag faktiskt är inför denna nya livssituation. Jag känner att jag är redo, och bara jag kommer mig igenom första jobbdagen så kommer nog allt att gå bra.
Ringde mitt ex nu, han var upptagen på jobbet men lovade ringa tillbaka snart. Snälla säg att han är på gott och snällt humör när jag frågar honom...
Men, om gårdagens stressmoment: det var alltså så att ett par vänner som bor långt borta och som jag träffar mycket sällan kom på blixtvisit till storstan och jag bjöd såklart dem hem till mig på middag. Och i min snällhet bjöd jag mitt ex, dvs den man jag ännu är gift med, in för middagen också. Jag fick veta klockan halv tolv att vännerna var påväg och då satt jag hemma i pyjamas med tanken om att gå i duschen snaaart. Så fick jag snabbt svänga ihop en middagsmeny i huvudet, vilket inte var helt lätt, för jag är usel på att laga mat. Så ringde jag mitt ex (okej, jag hoppades också lite att han skulle hjälpa mig med maten, eftersom han råkar vara duktig i köket) som gärna ville komma på "parmiddag" han känner ju också dehär vännerna, vi gnabbades lite då han kom underfund med att jag kanske mest bjöd honom för att hjälpa med maten, hehhe, men till slut blev vi sams igen. Så krisade jag lite här hemma hur jag skulle hinna fixa mig själv "ihop" (duscha, klä på mig, sminka, ut med hunden, äta etc.), gå på terapi, handla, fixa lite hemma och ställa igång i köket inför middagen samt undvika att börja stormgräla med exet. Till slut gick allt ganska bra faktiskt och vi hade en riktigt rolig kväll med våra vänner, men lite konstigt kändes det ju med en parmiddag med mitt ex. Dehär vännerna visste alltså inte om förrän igår att min man flyttat ut, så det blev lite förklarande och sånt. Puuuust! Men, allt gick bra och det var kul att träffa dem. Men jag gör nog aldrig, aldrig om det här. Hädanefter så får kompisar i par komma på middag med singel-jag, även om det kan kännas lite konstigt till en början och jag kanske tappar lite hår då jag försöker fixa ihop en middag med mina usla kökstalanger. Jag är ju så van att vara ett par, en fru, att jag har inte ännu riktigt hittat mitt nya jag. Parmiddag utan ett par känns verkligen konstigt.
Så ville jag int helt att mina vänner skulle veta allt, eller jag kunde ju int heller säga något om hur tungt det varit, då mitt ex var med. Så det var lite av en fasad, gaaaaah! Nu är jag mentalt ganska slut, men det är helt okej. I alla fall har jag lyckats klä på mig redan innan kl. 12, wuhuuu. Men jag börjar vara ordentligt rädd att jag försover mig totalt på måndagen. Hur i fridens namn ska jag dyka in i den nya dygnsrytmen? Och hur ska jag hinna fixa allt här på morgonen på egen hand innan jag ska på första jobbdagen?
En reservplan börjar ta form i mitt huvud. Jag tror jag måst fråga mitt ex om han kan komma och sova på soffan sö-må-natten och se till att jag lägger mig i tid, stiger upp i tid och hjälper med hunden på morgonen, så jag i fred får stressa över hur jag ska se ut första jobbdagen. Jag känner liksom att jag måst dra på mig nånslags "kostym" och "mask", så att ingen bara märker att jag vara sjukskriven ett år pga depression och hur nervös jag faktiskt är inför denna nya livssituation. Jag känner att jag är redo, och bara jag kommer mig igenom första jobbdagen så kommer nog allt att gå bra.
Ringde mitt ex nu, han var upptagen på jobbet men lovade ringa tillbaka snart. Snälla säg att han är på gott och snällt humör när jag frågar honom...
onsdag 4 januari 2012
Nej herregud!
...vad har jag strasslat mig in i?!?! Om jag överlever den här dagen så borde jag få medalj eller nåt. Berättar mer imorgon. Ifall jag lever ännu.
Diskussionerna som lever vidare
Igår hade jag besök av en härlig kompis som jag inte träffar så ofta, men som det alltid är lika roligt att träffa. Miss T och jag hade en maratondiskussion om livet, kärlek, relationer och ja, allt. Hon hör till dedär vännerna som jag känner att det alltid är en diskussion i luften med, och det har ingen skillnad om man inte setts på flera månader, man kan ändå alltid fortsätta diskussionen exakt där man blev förra gången. Jag tror jag faktiskt mest känner så med henne av alla vänner och därför är det alltid lika roligt att träffa henne. Det var en annan vän som sade den saken till mig en tid sedan, att man alltid kan fortsätta med mig där vi blev senast, och jag tar det som en komplimang.
måndag 2 januari 2012
Skönt med vardag!
Så var det måndag igen, vad skönt! Under året som jag varit sjukledig så har ju vardagen känts lite annorlunda, och många tänker väl att jag bara varit ledig hela tiden - vad har det för skillnad om det är vardag eller veckoslut om man ändå är ledig? Men nog har jag också tyckt att det varit skönt med veckoslut. Om vardagarna har jag allt för ofta känt mig dålig, eftersom jag ju inte egentligen "gjort" något. Även om jag kan säga att jag under hela året oftast haft något program varje dag. Bara det att jag gått i terapi tre gånger i veckan har ju varit en del program, och efteråt har jag oftast gått lite på stan en stund. Då jag mådde riktigt dåligt så hade jag nog en enorm ångest om vardagarna, jag kunde inte acceptera att jag inte var "duktig". Så då var det skönt då det blev veckoslut, eftersom veckoslut är ju till för att inte stressa.
De senaste veckorna har jag mer upplevt som jullov. Jag känner mig ganska "normal" faktiskt, hahha, och snart ska jag ju börja jobba. Jobbet har jag funderat en massa på, grubblat om jag duger, "tänk om jag int klarar av det?", men alla gånger kommit fram till att jag är säker på att det kommer att gå bra. Vilken skön känsla! Jag har shoppat en del nya kläder på julrean, och det har varit riktigt kul (förutom att min klädstorlek har blivit mycket större pga att anti-depp-mediciner har en bieffekt att samla på en endel kilon, bu! Och ja, vem fasiken tänker på kostcirkeln om dagens största problem är att försöka finna motivation för att klä på sig före mannen kommer hem från jobbet) och nu börjar jag känna mig redo för att börja jobba. (Och kilona skall nog få sig en omgång bara jag kommer igång med allt annat)
Men det som jag egentligen skulle skriva var det, att med en lite halvknäpp familj och med en nyligen utflyttad man, så har det ju nog känts lite obekvämt hela den här jul- och nyårshärvan. Som tur har jag haft min hund som sällskap, då mina vänner varit upptagna med sina familjer (jag undviker ju min till det yttersta...). Så det känns riktigt skönt nu att vi har det överstökat och kan ha lite mer vardag igen! Den här veckan är jag ännu ledig, och jag kommer att träffa vänner nästan varje dag, vilket är kul!
De senaste veckorna har jag mer upplevt som jullov. Jag känner mig ganska "normal" faktiskt, hahha, och snart ska jag ju börja jobba. Jobbet har jag funderat en massa på, grubblat om jag duger, "tänk om jag int klarar av det?", men alla gånger kommit fram till att jag är säker på att det kommer att gå bra. Vilken skön känsla! Jag har shoppat en del nya kläder på julrean, och det har varit riktigt kul (förutom att min klädstorlek har blivit mycket större pga att anti-depp-mediciner har en bieffekt att samla på en endel kilon, bu! Och ja, vem fasiken tänker på kostcirkeln om dagens största problem är att försöka finna motivation för att klä på sig före mannen kommer hem från jobbet) och nu börjar jag känna mig redo för att börja jobba. (Och kilona skall nog få sig en omgång bara jag kommer igång med allt annat)
Men det som jag egentligen skulle skriva var det, att med en lite halvknäpp familj och med en nyligen utflyttad man, så har det ju nog känts lite obekvämt hela den här jul- och nyårshärvan. Som tur har jag haft min hund som sällskap, då mina vänner varit upptagna med sina familjer (jag undviker ju min till det yttersta...). Så det känns riktigt skönt nu att vi har det överstökat och kan ha lite mer vardag igen! Den här veckan är jag ännu ledig, och jag kommer att träffa vänner nästan varje dag, vilket är kul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)