Så var det måndag igen, vad skönt! Under året som jag varit sjukledig så har ju vardagen känts lite annorlunda, och många tänker väl att jag bara varit ledig hela tiden - vad har det för skillnad om det är vardag eller veckoslut om man ändå är ledig? Men nog har jag också tyckt att det varit skönt med veckoslut. Om vardagarna har jag allt för ofta känt mig dålig, eftersom jag ju inte egentligen "gjort" något. Även om jag kan säga att jag under hela året oftast haft något program varje dag. Bara det att jag gått i terapi tre gånger i veckan har ju varit en del program, och efteråt har jag oftast gått lite på stan en stund. Då jag mådde riktigt dåligt så hade jag nog en enorm ångest om vardagarna, jag kunde inte acceptera att jag inte var "duktig". Så då var det skönt då det blev veckoslut, eftersom veckoslut är ju till för att inte stressa.
De senaste veckorna har jag mer upplevt som jullov. Jag känner mig ganska "normal" faktiskt, hahha, och snart ska jag ju börja jobba. Jobbet har jag funderat en massa på, grubblat om jag duger, "tänk om jag int klarar av det?", men alla gånger kommit fram till att jag är säker på att det kommer att gå bra. Vilken skön känsla! Jag har shoppat en del nya kläder på julrean, och det har varit riktigt kul (förutom att min klädstorlek har blivit mycket större pga att anti-depp-mediciner har en bieffekt att samla på en endel kilon, bu! Och ja, vem fasiken tänker på kostcirkeln om dagens största problem är att försöka finna motivation för att klä på sig före mannen kommer hem från jobbet) och nu börjar jag känna mig redo för att börja jobba. (Och kilona skall nog få sig en omgång bara jag kommer igång med allt annat)
Men det som jag egentligen skulle skriva var det, att med en lite halvknäpp familj och med en nyligen utflyttad man, så har det ju nog känts lite obekvämt hela den här jul- och nyårshärvan. Som tur har jag haft min hund som sällskap, då mina vänner varit upptagna med sina familjer (jag undviker ju min till det yttersta...). Så det känns riktigt skönt nu att vi har det överstökat och kan ha lite mer vardag igen! Den här veckan är jag ännu ledig, och jag kommer att träffa vänner nästan varje dag, vilket är kul!
Åååh vad fint du skriver! Och jag känner så igen det där om att man behöver prata tills det känns som om tungan går ur led på en. Det tar liksom aldrig slut. Och jag tror att det är en bra medicin mot det onda, att prata ut det. Så det försvinner långt bort. Kram på dig! Och tack för länken så jag hittade hit! :)
SvaraRaderaTack Ensamma mamman för stödet! Jag är så ny med det här bloggandet att jag faktiskt grät en liten skvätt då jag märkte att du hittat hit. Kram tillbaka och skål för att prata ut problem så dom försvinner! Jag tänker på dig!
SvaraRadera